Borgholms Slott som försvarsanläggning
1100-talet var en omvälvande tid för Nordeuropa. Det svenska riket var ännu svagt och saknade kontroll över de mest avlägsna regionerna.
I syfte att skydda glesbygderna mot sjöröveri och plundringar uppfördes en kedja av försvarsanläggningar. Under samma tidsperiod byggdes även Borgholms Slotts äldsta kända del, ett kraftigt kärntorn, som sedan kom att förstärkas ytterligare under 1200-talet.
Från kärntorn till renässanspalats
Under 1360-talet byggdes den äldre medeltidsborgen om till en kvadratisk högborg. Den kungliga borgen i Borgholm blev ett av landets viktigaste fästen. Under hela medeltiden och fram till 1600-talet utsattes borgen för både strider och förstörelse följt av flera återuppbyggnader.
När Gustav Vasa kom till makten år 1523 var landets borgar svårt härjade av unionskrigen. Nya eldvapen, såsom kanoner, hade gjort sitt intåg i krigen. Befästningsanordningarna på Borgholms Slott var föråldrade och kunde därmed inte stå emot de förbättrade eldvapnen, vilket resulterade i ytterligare förstörelser.
1572–89 lät Gustav Vasas son Johan III genomföra en fullständig ombyggnation när den medeltida borgen förvandlades till ett praktfullt renässanspalats.
Teckning föreställande Johan III:s renässanspalats 1634
Under Kalmarkriget, som utkämpades mellan Sverige och Danmark år 1611–13, skadades slottet svårt. Efter krigsslutet 1613 uppfyllde slottet inte längre de krav som ställdes på en fästning. Gustav II Adolfs närmaste rådgivare, rikskanslern Axel Oxenstierna, ansåg under 1630-talet att slottet inte kunde användas till annat än möjligen ett kungligt jaktslott. I slutet av 1640-talet gav Drottning Kristina Öland i förläning till sin kusin och tronföljare, hertig Karl Gustav, sedermera Karl X Gustav. Han blev också den siste store byggherren under slottets långa historia.
Barocken – sista glansperioden
Uppförandet av slottet till ett enhetligt barockpalats påbörjades 1652 och kom att pågå till och från fram till 1709.
Karl X Gustavs barockpalats. Kopparstick ur Svecia Antiqua av Erik Dahlberg.
Ombyggnaden av slottet blev dock aldrig helt färdig, i stället fick slottet mer eller mindre förfalla till 1803, då slottet fick en ny arrendator – Axel Adlersparre. Han etablerade ett färgeri i den norra längan av slottet. Verksamheten blev dock inte långvarig.
Brand & ruinrenovering
14 oktober 1806 antändes taket i den norra längan av en gnista från en trasig murstock. Elden spred sig snabbt i den hårda blåsten och kvar fanns snart bara en ruin.
Vid mitten av 1800-talet höjdes röster för att bevara och underhålla den förfallna slottsruinen. 1860 utgick de första statliga medlen för underhåll, som användes för att mura igen fönster och kanonöppningar.
På 1880-talet lagades även valv och trappor. Renoveringarna gjordes för att slottet inte skulle utgöra någon risk för alla de sommargäster som börjat besöka den numera populära badorten Borgholm. Under 1800-talet hade även träd och buskar fått ett fast grepp om det gamla slottet, vilket förstärkte känslan av en slottsruin.
Under de senaste 100 åren har stora renoveringsinsatser gjorts för att bevara Borgholms Slott för framtiden.
